För ett år, tre månader, en vecka och sex dagar sedan förklarades Covid-19 vara en pandemi. Vi har levt med restriktioner och rekommendationer lika länge – och än är det inte helt över. Har vi lärt oss något av detta? Förhoppningsvis. En del personer har lärt sig hur man faktiskt tvättar händerna på rätt sätt (något som borde vara en självklarhet, kan man tycka) medans andra lärt sig mer djupa saker, som meningen med livet.
Att vara människa och leva i en pandemi är svårt. Och att dessutom vara introvert – är det en fördel eller nackdel? Och hur mycket kan man lära sig om sig själv genom att leva med restriktioner och rekommenderad social distansering?
Introverta personer har inte lika stort socialt behov jämfört med extroverta. För oss försvinner energin mycket snabbare i sociala sammanhang. Men hur vet du om du är det ena eller det andra?
Ett snabb-test: Hur skulle du vilja spendera din semester (under normala förhållanden)?
A) Maxade dagar med umgänge, full fart och nya äventyr varje dag
B) Hemma, vara för mig själv, läsa böcker och ha filmmaraton
Svarade du B så finns det förmodligen en släng av introversion inom dig. Yay!
↠ Läs mer: Vad är introvert?
Så, redan innan pandemin hade vi ett behov av att vara själva. Att få ordning på våra tankar i enskildhet och fokusera på det vi gör utan att störas av andra. Det var ju vad vi behövde. Och helt plötsligt uppmanades vi att stanna hemma, bara umgås med några få personer, jobba hemifrån, ha ett två meters-avstånd till andra personer och begränsa våra besök till offentliga platser.
Den livsstil vi alltid levt kallades nu för social distansering. Istället för att ses som annorlunda blev vårt beteende helt plötsligt normen. Introversion blev det nya normala. Det skapades en stark känsla av frihet; att veta att det nu är okej att vara som vi är, och att inte ha dåligt samvete för att vi hellre vill vara hemma än att umgås med andra.
Det blev inne att vara introvert, helt enkelt.
Men nu har det alltså gått ett år, tre månader, en vecka och sex dagar sedan Covid-19 förklarades vara en pandemi. För oss introverta har det inte inneburit någon större förändring eftersom vi redan hade (och fortfarande har) ett behov av att vara för oss själva. Har vi ändå påverkats av pandemin? Självklart, kanske inte lika mycket som andra, men vi har absolut lärt oss att leva med rekommendationer och restriktioner och anpassat vårt liv efter det.
Till att börja med har vi inte behövt lika många återhämtningsstunder; du vet, när man vill vara själv och ladda batterierna. Om vi träffar någon, så är det en noga utvald person som vi har valt ska ingå i vår bubbla av närmsta personer. Det här har i alla fall gjort att mitt, Josefines, humör har blivit jämnare eftersom jag kan hantera min energi på ett bättre sätt. Inga fler ursäkter som “min grannes katts bästa väns mattes morfar har dött” för att slippa undan sociala tillställningar. Det har varit skönt, det ska jag säga dig.
Och det har gått förvånansvärt bra att inte behöva träffa folk. Mycket har ju gått över till det digitala. Jobb, skola, afterwork, handla mat… Ja, säg något som inte går att lösa digitalt. Nuförtiden behöver man inte lämna huset för att jobba eller studera – allt sker hemifrån.
Tänk vad mycket tid vi nu sparar; vi slipper dessutom trängas med andra på bussen (för numera cyklar eller promenerar vi) och att göra oss i ordning (nu kan vi sitta i digitala möten med skjorta och fixat hår – och matcha detta med sköna pyjamasbyxor nedtill, utanför webbkamerans räckvidd). Det har varit lite mer bekvämt, med andra ord. Detta har jag, Caroline, uppskattat enormt.
Det normala när pandemin är över kommer aldrig kunna vara samma normala som innan pandemin
Det kommer bli svårt att återgå till det “normala”. Det vi tyckte var normalt innan pandemin har passerat – och kommer aldrig tillbaka. Människoliv har slocknat, företag har gått under och världens ögon har öppnats ännu mer för den påverkan vi som människor har på andra djur och vår natur.
Nuförtiden känns det nästan som att vi glömt hur man umgås med andra. När vi föreställer oss en pandemi-fri värld så känns det därför lite läskigt. Vi har vant oss att hålla oss för oss själva så att till och med besök till mataffären känns som en utmaning ibland. Nu har vi lärt oss att inte ta i saker i onödan, att inte skaka hand, att undvika stora folksamlingar och att inte ses fysiskt om det inte är absolut nödvändigt – och frågan är om vi någonsin kommer släppa dessa beteenden.
Det kommer inte ske direkt i alla fall, snarare gradvis.
Utan en spåkula kan vi inte förutspå framtiden men vi håller tummarna för att fler människor inser de fördelar som restriktionerna förde med sig. Måste man till exempel ses fysiskt eller kan mötet faktiskt ske digitalt? Vi menar, om fler gillar att sitta i mysiga lounge wear under det digitala jobbmötet så är det en företeelse som ju kan bli mer accepterad.
Vi hoppas också att samhället efter pandemin kommer ha ökad förståelse och acceptans för olikheter. Mental hälsa SKA fortsätta vara ett viktigt samtalsämne även när pandemin är över. Och vi ska inte bara prata om hur ensamma alla extroverta har känt sig under pandemin – utan även om hur lätt det var för oss introverta att bli utbrända redan innan pandemin på grund av sociala förväntningar.
Vad har du som är introvert för tankar om livet under pandemin? Hur har du påverkats av restriktionerna och isoleringen? Tror du att livet efter pandemin kommer vara likadant som innan pandemin?
